Jag sitter här och undrar över en sak. Alla föds vi som densamma, vi har alla samma chanser till att göra saker. När saker går snett i livet så skyller vi på andra när vi egentligen bara har oss själva att skylla. Människor som det gått fel för, som inte gör något med sina liv, som fyller dagar med hat. Det är inte synd om dem. Det är synd om den situation som de satt sig i. Man kan bara hoppas att de lyckas vända allt de onda till något bra. Att de tar alla chanser de får att göra sitt liv till vad det skulle varit från början. Det är hemskt, visst är det så. Men när människor förstör för sig själv så blir det bara äckligt att se på när det går utför, så i vissa fall kan jag inte tycka synd om sånna människor. Det går inte.